Waldenströms försoningslära

Vad är försoning? Wikipedia ger denna definition på ordet: ”Försoning är när personer, organisationer eller länder som bråkar blir sams igen. Ordet betecknar en genuin återvunnen samhörighet, inte bara att bråket upphör.”

När vi talar om försoningen i ett kristet sammanhang så handlar det, kanske självklart, om att de som kommit i konflikt med varandra är människorna och Gud och att Jesus Kristus på korset skapat försoning mellan oss och Gud.

Allt sedan de första kristna har denna försoning varit central, det är det som är Jesu verk och med tanke på det kan det verka lite konstigt att man till att börja med inte riktig formulerade hur denna försoning gått till. Striderna i den tidiga kyrkan rörde sig mer om Jesu gudomlighet, vilket visserligen är en förutsättning för försoningen, men inte förrän Anselm av Canterbury på 1000-talet var det någon som på allvar funderade över hur försoningen gått till.

Anselm brukar sägas vara upphovsman till det som kallas den objektiva, eller den juridiska, försoningsläran. Dessa båda namn förklarar i korthet, men tydlighet, vad denna försoningslära går ut på. Ordet ”objektiv” kommer av att man menar att Gud är objektet i försoningen, alltså den som påverkas och förändras och ordet ”juridisk” kommer av att man menar att Jesu död på korset främst hade formen av ett straff, en skuld som skulle betalas. Genom att Jesus straffas för våra skulder, betalar vår skuld, så blidkas Gud och slutar hata oss. Gud ändrar sig, vänder bort från sin vrede och försonas med oss.

Denna försoningslära var den allmänt accepterade fram till 1800 talet inom, såvitt jag vet, alla samfund. Allt från katolska kyrkan till den svenska lutherska statskyrkan anammade denna lära och såg andra läror som kätterska.

I slutet på 1800 talet finner vi också den episod som berättas i Waldenströms korta biografi här på denna sida och som jag väljer att upprepa här. Episoden är hämtad ur Waldenströms egna minnesanteckningar:

”På sommaren 1870 inträffade en händelse, som blev av mycket stor betydelse för både mig själv och för hela den andliga ställningen i Sverige. Jag satt en dag – det var tidigt på hösten – i stadsträdgården i Umeå och samtalade med tvenne unga prästmän. Den ene hette Hellman, den andre Genberg. Vi hade ett bibelsamtal. En av de två prästerna sade därvid: ”tänk huru gott att Gud är försonad i Kristus!”. Utan att tänka därpå svarade jag: ”Var står det skrivet?”. Frågan förbluffade oss alla tre. Och vi skrattade åt ett så dumt infall. Vi visste ju att det stod överallt i bibeln. Till bevis därpå skulle vi strax citera bibelspråk, som handlade därom. Vi anförde det ena och sökte efter det andra, men det var omöjligt att få reda på något. Då tänkte jag: ”Är det likväl möjligt, att detta, som utgör själva evangelii kärna och grund, icke står någonstädes i bibeln?”. Saken blev för mig i högsta grad allvarlig. Jag började leta av alla krafter.

Detta sökande fick till resultat att Waldenström inte någonstans i bibeln kunde finna att Gud försonades med människorna, varken i nya testamentet där Jesu korsdöd avhandlades, eller i gamla testamentet och den mosaiska offergudstjänsten.

Detta ledde till att han formulerade en ny försoningslära, den subjektiva försoningsläran, som han lade fram 1872 i tidskriften ”Pietisten”, (som han tagit över redaktörsskapet för efter C.O. Rosenius 1868). Denna utläggning om försoningen kom att kallas ”försoningspredikan”, även om den aldrig hölls som en predikan, utan var en artikel i en tidning.

Vad handlade då denna nya försoningslära om? Jag låter ett ytterligare citat från Waldenström få utgöra grunden till förklaringarna:

Där [i Pietistens junihäfte 1872] framhöll jag: 1) att genom vårt syndafall ingen förändring inträtt i Guds hjärta; 2) att det därför inte var någon Guds grymhet eller vrede mot människan, som genom syndafallet kom i vägen för människans salighet; 3) att den förändring som inträffade vid syndafallet var en förändring hos människan allena, i det att hon blev syndig och avföll från Gud och det liv som är i honom; 4) att till följd därav för hennes salighet behövdes en försoning, men icke en försoning som blidkade Gud och framställde honom åter nådig, utan som borttog människans synd och framställde henne åter rättfärdig; 5) att denna försoning är skedd i Jesus Kristus.

I motsats till den objektiva försoningsläran kallas denna försoningslära ibland för den subjektiva försoningsläran, dels i motsats till den objektiva, men främst för att det i denna lära är Gud som är subjektet, den som handlar och får till stånd försoningen. Gud är inte den som försonaS, utan den som försonaR!

Guds kärlek är oförändrad, Gud kan inte annat än älska människorna då han ÄR kärlek. Den som behöver omvändelse och förändring är människan och detta möjliggör Gud genom Jesu offer, som blir ett offer för att rättfärdiggöra människorna, inte för att blidka Gud, precis som offren i den mosaiska offergudstjänsten.

Denna nya försoningslära ledde omedelbart till en strid, en ”försoningsstrid” som kom att påverka hela den svenska kyrkligheten. Bland annat kom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) att stänga av samtliga kolportörer som anammade denna försoningslära. Waldenström själv sades upp som provinsombud för EFS och kunde aldrig få en prästtjänst, trots att han var prästvigd.

En av anklagelserna som riktades mot denna lära rörde Guds vrede. Bibeln talar ju tydligt om Guds vrede, men denna tycktes förminskas eller tas bort i denna nya lära och till detta svarade Waldenström:

Vad Guds vrede beträffar så framhöll jag att om Guds vrede talas i tvennehanda bemärkelser, dels såsom en vrede över synden, dels som en vrede över syndaren. Vad nu angår Guds vrede över synden, så förstå vi, att den icke kan vara genom Kristus borttagen. Gud måste hata synden så länge han är den helige guden. Vreden över SYNDEN är, så att säga, baksidan av kärleken till rättfärdigheten – där den senare är måste ock den förra vara. Vad åter beträffar Guds vrede över SYNDAREN så kan därom talas endast i den meningen att den, som bliver i synden, drabbas av Guds vrede över synden, och detta förhållande är icke heller genom Kristi död förändrat.

Denna strid kom att vara åtskilliga år och kom också att bli en av orsakerna till att Missionsförbundet så småningom bildades.

Försoningsstriden berörde inte bara den inomkyrkliga världen, utan hela samhället påverkades, Tage Erlander sade vid ett tillfälle följande: ”Waldenströms försoningslära fick en avgörande betydelse för det demokratiska genombrottet i Sverige. Han slängde ut en svår dogmatisk lärofråga till folket och lät gemene man ta ställning själv om hur man skulle förstå försoningen. Nu gällde inte längre vad kyrkoherden och bekännelseskrifterna påstod. Läs själva i Bibeln, får ni se!”…”Kunde man nu själv bestämma om de himmelska tingen, var man givetvis kompetent att besluta i kommunala angelägenheter om skolor och kyrkbyggen och även om politiska riksfrågor!”

Denna text finns också här: https://halleberget.wordpress.com/waldenstrom/forsoningen/